romska rättigheter – Föreningen HEM

HEM rapporterar från konferens om utsatta EU-medborgare

Wed, 12 Oct 2016 12:03:42 +0000

I förra veckan besökte flera av oss från HEM en konferens i Göteborg där organisationer från hela Sverige samlades för att diskutera frågor kring utsatta EU-medborgare. Med på plats fanns även tjänstemän och politiker från kommuner i Sverige, experter från rumänska organisationer samt romska representanter.

Geta Iorgu från Stockholm presenterade sitt arbete med föreningen REMIS (Romska EU-migranter i Sverige)

Mänskliga rättigheter, vatten och sanitet

Positivt var fokuset på inkludering, integration och mänskliga rättigheter som återkom under konferensen. En aktuell diskussion var rätten till vatten och sanitet som kom upp apropå politiska utspel där förorenade lekplatser använts som ett argument för tiggeriförbud. Ur ett människorättsperspektiv är det istället samhället, och i Sverige specifikt kommunerna, som är skyldig att tillhandahålla en rimlig nivå av tillgång till vatten och sanitet för alla som vistas i landet. Johanna Westeson från Amnesty International påpekade att det är sällsynt att en grupp så regelmässigt nekas sina mänskliga rättigheter så som romer i Sverige. Inte ens på pappret tas ett grundläggande ansvar för att leva upp till en anständig nivå. Representanter från de mer generösa kommunerna i Sverige där t.ex. toaletter och tak över huvudet tillhandahålls vittnade om att detta inte lett till en ökad tillströmning vilket verkar vara ett vanligt motargument till varför kommuner inte vidtar dessa enkla lösningar för att åstadkomma en grundläggande värdighet för alla människor. Något som dessutom ur ett samhällsekonomiskt perspektiv vore betydligt billigare än ekonomiska kostnader för städning och avhysning för att inte tala om de kostnader i mänskligt lidande som blir följden av en restriktiv hållning. Ett mer direkt citat från konferensen var ”Alla Europas fattiga kommer inte komma för att bajsa i våra bajamajjor.”

Avhysningar diskuterades med ett historiskt svenskt perspektiv. Både Hans Caldaras (längst till vänster) och Gina Ionescu (tredje från vänster) har egna erfarenheter av att bli avhysta. Övriga på bild (från vänster) är Sven Hovmöller från föreningen HEM och Aaron Israelson.

Problemen med tiggeriförbudsdebatten

Regeringens utspel om tiggeriförbud diskuterades eftersom många var oroliga över konsekvenserna om ett sådant förbud skulle bli verklighet. Några konsekvenser kommer vara att fler tvingas in i prostitution och kriminalitet på grund av bristen på alternativa försörjningsmöjligheter och fler kommer bli ännu mer utsatta och riskera att falla offer för människohandel eller annan organiserad brottslighet. Det är ju tyvärr inte så som många politiker och ledarskribenter verkar tro att det finns mängder med arbetstillfällen som människor tackar nej till i nuläget för att det är så mycket trevligare att sitta på våra gator och frysa.
Organisationen European Roma Rights Center driver ett fall i EU-domstol mot Schweiz där en romsk kvinna fällts för tiggeri med hjälp av ett lokalt förbud. Organisationen menar att tiggeriförbud är direkt diskriminerande mot romer genom att koppla till föreställningar om romer som kriminella.

Positiva exempel

Väldigt kul var att ett positivt exempel lyftes fram från Lunds kommun där ett Idéburet offentligt partnerskap avtalats mellan kommunen och en organisation. Det har gjort att ett härbärge kunnat startas där människor får möjlighet att bo en längre period i sträck. Något som i sin tur gjort det varit möjligt att arbeta med att ordna arbeten och några av de som bott på härbärget har sedan kunnat skaffa egna boenden och betala hyra. En sådan utveckling är tyvärr näst intill omöjlig så länge människor bor i tält eller på gatan och tvingas flytta runt. Att i ett sånt läge kunna gå på arbetsintervjuer, utbilda sig eller planera framåt mer än en dag i taget är väldigt svårt.

Förslag för romsk inkludering i Europa

Som en del av konferensen diskuterades pågående eller förslag till initiativ på EU-nivå för att förbättra situationen för romer i hela Europa. Det pågående arbetet med en europeisk pelare för sociala rättigheter är problematisk eftersom det framlagda förslaget utelämnar 10-12 miljoner människor genom att inte inkludera de som är ekonomiskt inaktiva. Det är därför viktigt att civilsamhället utnyttjar möjligheten att lämna synpunkter på förslaget vilket kan göras fram till den sista december i år.
Flera talare poängterade vikten av ett effektivare och oberoende rapporteringssystem för att följa upp de olika ländernas arbete med romsk inkludering. Vasile Burtea, rom och professor i sociologi, la fram ett förslag på ett system för oberoende övervakning och informationsspridning kring de europeiska romernas sociala problem där en oberoende övervakare med assistent tillsätts i varje land med en stor romsk befolkning. Dessa skall enligt förlaget rapportera direkt till EU-kommissionen istället för att rapporteringen som nu går via respektive lands regering och ofta friseras betydligt innan den lämnas över.

Sammandrag från alla paneler och föredrag från konferensen kommer publiceras på konferensens hemsida.

Öppet brev från en rumänsk hjälparbetare i Sverige

Thu, 28 Jan 2016 12:11:22 +0000

Luiza Stanescu, som jobbar och bor i Sverige, har skrivit ett öppet brev till alla rumänska medborgare, publicerat i några onlinetidningar. Anledningen till detta var att hon hade fått nog av alla negativa reaktioner när hon diskuterade kring romer och diskrimineringen visavi denna folkgrupp i Rumänien. Med sitt brev försökte hon förklara hur hon har upplevt sitt arbete med EU-migranter i Sverige och uppmuntra till en mer human inställning gentemot romerna i Rumänien. Hon fick massor av negativa rumänska reaktioner när hon skrev om detta, men också några svar som stödde hennes sak. Poängen med brevet när det publicerades i Rumänen var att vara en del i kampen för attitydförändring hos den del av den rumänska befolkningen som är negativt inställd till romer. Det handlar om att få fler som kämpar för romernas rättigheter och färre som är emot. Luiza vill också låta svenska läsare ta del av brevet för att belysa några av de svårigheter romerna som kommer hit möter hemma och anledningarna att de kommer hit. Hon poängterar att meningen med brevet inte är att säga att Rumänien är dålig och Sverige är bra – utan att Rumänien går genom förändringar just nu som Sverige har gjort för 50 år sen och som tog lång tid att göra. För att uppnå en verklig förändring för romer med rumänskt medborgarskap måste vi arbeta både här i Sverige och på plats i Rumänien. Nedan följer den svenska översättningen.

Jag vill också ha ett Rumänien ”som är som utomlands!”

Och när jag säger detta menar jag inte bara högre löner, pension för alla, ett utbildningssystem som förbereder oss för livet och ett hälsosystem som hjälper folk att må bättre i stället för att döda dem. Jag tänker inte heller bara på korruptionens rotröta som förvisso också måste försvinna. Jag vill också att vi slutar låta etnicitet eller position i samhället bestämma en människas värde. För att kalla saker vid sitt rätta namn: jag vill att hatet mot romer försvinner och att vi slutar vara ett rasistiskt land.

Det finns mellan 1,2 och 1,4 miljoner romer i Rumänien. Räknar man in barn som har en romsk och en etnisk rumänsk förälder finns över 2 miljoner romer i Rumänien. Räknar man på alla romer som någon gång fått barn med en etnisk rumän har 80 procent av alla rumäner romskt påbrå. Källa: The Policy Center for Roma and Minorities och Caritas.

Trots dessa siffror, så verkar vissa rumäner väldigt upptagna av att världen skall förstå att det är en knivskarp skillnad mellan rom och rumän. Man vägrar även att använda ordet ”rom”, som anses vara en språklig uppfinning gjord endast för att förödmjuka den rumänska själen. Vi ropar högt: zigenare, inte rom! Det ligger för nära ordet “rumänsk”. Och det vill vi inte höra.

Det finns flera anledningar till varför vi borde använda ordet rom, som på romani chib heter ”roma” och som betyder ”en människa”, ”en person”. I våra ordböcker brukade exempelvis definitionen av ordet zigenare vara att det är ”en person med ett elakt beteende.” Ordet zigenare har en nedsättande klang och stigmatiserar en hel folkgrupp. Bara detta är skäl nog till att var och en av oss börjar använda rätt ord.

Det är inte bara vi som måste genomgå denna förändring. Även landet jag bor i nu, Sverige, har genomgått en hel revolution för att det skall bli möjligt att säga att romerna blivit integrerade i samhället, med samma rättigheter som alla svenska medborgare. Mellan 1914 och 1953 var det förbjudet för romer att resa till Sverige. Först efter 1959 kunde barnen börja gå i skolan. Genom aktivism för mänskliga rättigheter har saker och ting förändrats. Idag är det politiskt inkorrekt att säga zigenare och det finns inte många kvar som gör det. Jag är övertygad om att samma förändring är möjlig i Rumänien också.
Vem är jag? Mitt namn är Luiza Stanescu och jag jobbar som skådespelerska. Jag har studerat teater, först i Rumänien och sedan i Sverige, landet jag bott i under drygt fyra år. Förutom teater jobbar jag med olika organisationer som försöker dechiffrera och hitta lösningar på frågan om EU-migranternas svåra situation, problemet att människor ser sig tvungna att komma till Sverige för att tigga. I denna grupp finns också många rumäner. Ja, jag säger inte romer eftersom vi måste förstå att, oavsett vilken etnisk grupp de tillhör, så är de alla rumänska medborgare.
Vi måste få detta klart för oss: på gatan återfinns inte bara etniska romer, utan också rumäner– den viktigaste regeln och den minsta gemensamma nämnaren för denna grupp är att fattigdom tvingar dem att sträcka ut handen i hopp om allmosor.

Jag är också rumänsk, född och uppvuxen i Rumänien. Det tog mig flera år och många nya berättelser för att bli av med mentaliteten att ”om du är stygg, så ger jag dig till zigenare.” (Detta uttryck används ofta av vuxna rumäner i uppfostringssyfte.) Jag har hört detta otaliga gånger som barn av vuxna runt mig. Jag var aldrig bitter mot romer men jag kan inte heller minnas att jag gjorde några vidare ansträngningar för att hjälpa dem. Ganska många runt omkring mig i Rumänien skriker antingen så högt de kan att de hatar zigenare eller så är de helt likgiltiga – man blundar och väntar på att problemet ska försvinna av sig självt. Det kommer inte att försvinna av sig självt.

Jag själv började att jobba med en organisation som hjälper hemlösa EU-migranter på grund av en önskan att hitta svar på egna frågor. Jag var inledningsvis full av fördomar och rädslor, såsom många från Rumänien säkert skulle vara. Min arbetsplats var kvinnornas avdelning. Där fanns duschar, tvättmaskiner, mat, kläder – det allra nödvändigaste för minimal komfort. Men jag ville också vägleda dem kring vilka steg de kan ta för att integrera sig i det svenska samhället.

Jag började helt fel: jag började tala om meritförteckningar, hur man söker jobb och om svenska språkkurser. Men dessa kvinnor kunde inte ens skriva och läsa. Så jag såg ett behov av en skräddarsydd språkkurs, speciellt för dem. De fick börja med att lära sig läsa och skriva på sitt eget språk och därefter kunde jag lära dem att tala lite svenska. Detta var ett initiativ som välkomnades av vänner från Sverige men som inte blev så uppskattat av vänner från Rumänien. Kursen gick dock bra och tjejerna kom fulla av nyfikenhet på både det rumänska och det svenska språket.

En del upplevelser glömmer jag aldrig. Att se en femtioårig kvinna komma med sin hemläxa gjord nästa dag eftersom hon vill att hennes barnbarn slutar skratta åt henne för att hon inte kan läsa, det är en stor sak. Att en kvinna stoppade mig utanför ICA när jag skulle gå in för att köpa mjölk, därför att hon behövde hjälp med sin hemläxa, det var också en stor sak för mig. Och deras attityd var generellt motsatsen till vad som förväntades av dem. Jag förstod under de månader jag arbetade med dessa kvinnor att problemet inte är att de inte VILL utbilda sig, problemet är att de inte får chansen.

Ofta hör jag argument som: ”Det är deras eget fel att de befinner sig i den här situationen, varför skickar de inte sina barn till skolan?” Jag minns från min egen barndom att mina föräldrar fick kämpa hårt för att min bror och jag skulle få en bra utbildning. Skolmaterial, kläder, mat, resor – allting kostar och hur skall en familj utan inkomst ha råd med allt detta? När det helt enkelt inte finns några inkomstkällor förutom svartarbete eller skrotinsamling i försäljningssyfte. Vägen till utbildning är lång och mödosam och många får inte det stöd de behöver och har rätt till.

Vilket leder mig till min nästa punkt. Många av tiggarna jag träffade på gatan kom till Sverige just för att försöka bygga en bättre framtid för sina barn genom att använda pengarna de tigger ihop till att betala för barnens skolgång. Låt oss tala klarspråk: ingen tigger för nöjes skull. Jag har sett människor, genomfrusna av den skandinaviska iskylan, som inte rör sig ur fläcken på en hel dag för att kunna tigga ihop en dagsinkomst på cirka etthundra kronor. Varför? För att denna summa fortfarande är mer än de kan tjäna hemma i Rumänien.
I studier har 51% av de tillfrågade romska familjerna svarat att de är hungriga minst 1-2 dagar per år. 20% lider av hunger 1-2 dagar per månad och 15% lider av permanent hunger. Dessa människor svälter, de tar ödet i sina egna händer och förödmjukar sig i ett rikare land, med blicken i marken och med utsträckt hand. Nej, de är inte stolta över det. De gör inte det för att de är lata. De gör det för att de inte ser något annat alternativ. Studier som utförts i Rumänien visar att 78% av de tillfrågade romerna svarar att mänskliga rättigheter för dem betyder att kunna ”hitta ett jobb”. 77% svarar ”brist på hunger” och 68% sade att det är ”möjlighet att utbilda barnen.” Varje dag ser jag hur dessa människor vill bryta den onda cirkeln av fattigdom som går i arv genom generationer, men de blir bemöta av rasism och likgiltighet.

Varje gång jag initierar ett projekt som är tänkt just för utsatta romer så får jag massor av negativa reaktioner från Rumänien. Jag får som råd att låta bli och istället fokusera på ”oss” och inte på zigenarna, eftersom de inte är människor. Jag får förklarat för mig att jag borde skämmas över att låta mitt namn knytas an till denna fråga. Att jag måste förstå att dessa människor inte har någon chans och att jag slösar bort min tid. Det har blivit så lätt, nästan reflexmässigt, för många rumäner att förolämpa hela den romska befolkningsgruppen och säga att man vill inte förknippas med dem. Men varför frågar vi oss aldrig hur situationen uppkommit? Varför läser vi inte i våra historieböcker om de 500 år av slaveri romerna blev utsatta för i vårt land? Varför är det alltid bara ”deras eget fel”?

Jag vill att vi vaknar upp från detta allmänna hat. Jag vill att vi åter börjar se individerna i vår egen närhet och slutar att rubricera människor som ett problem. Jag vill att vi förstår att det inte finns en enda allmän regel när det gäller människor och att ras och etnicitet inte styr dina handlingar i livet. Ras och etnicitet dikterar inte innehållet i din karaktär men du kan bli påverkad av fattigdom, brist på utbildning och förtvivlan. Jag vill att vi gräver djupare och ser varifrån dåliga beslut kommer. Jag vill att vi börjar ge människor en chans.

Om jag har förstått något under de senaste åren så är det att ansträngningarna också måste komma från ”icke-romer” och att vi måste börja med att ändra vår attityd mot dessa människor. Vi måste kämpa tillsammans, sida vid sida, för att höja levnadsstandarden för alla människor i Rumänien. Jag vill att varje medborgare i mitt land skall få samma chans i livet och att slumpen att födas i en rik eller fattig familj inte skall få avgöra om en person skall bli läkare eller tiggare. Jag tror att svaret ligger i att var och en av oss börjar göra någonting litet, varje dag. Det ligger inte bara på våra politiker. Jag tror på Rumänien och detta lands kapacitet till förändring och förbättring. Det har gått 27 år sedan revolutionen mot Ceausescus vanstyre och en del har faktiskt blivit ännu värre. Låt inte ytterligare 27 år passera som om ingenting har hänt. Vi vill ha ett land som är som utomlands och det innebär inte bara mer pengar. Det innebär också ökat samhällsansvar samt dessutom mänskliga rättigheter för alla medborgare i vårt land, oavsett etnisk tillhörighet.

Översättning och bearbetning av text: David Weiss & Luiza Stanescu

Bilden ovan visar Luiza tillsammans med Silvia och hennes barn i det nya hus Silvia och Catalin byggt för pengar de tjänat i Sverige. Nedan är deras tidigare hem i Rumänien.

Rapport om EU-migranters rättigheter

Thu, 10 Dec 2015 11:39:47 +0000

På mänskliga rättigheters dag, den 10 december, lanserade CIVIL RIGHTS DEFENDERS en rapport om Sveriges skyldigheter gentemot utsatta EU-migranter baserad på svensk rätt, EU-rätt och internationella människorättsnormer. Rätten att inte utsättas för hatbrott och godtyckliga avhysningar, rätten till socialt bistånd och arbetsmarknadsåtgärder, samt rätten till hälso- och sjukvård och utbildning tas upp i rapporten.

Rapporten kan förhoppningsvis blir ett viktigt verktyg som motvikt mot de röster som menar att Sverige kan undandra sig ansvar för vissa diskriminerade grupper som befinner sig i landet eller att det skulle kosta för mycket att behandla en mycket utsatt grupp individer som människor. Faktum är att Sverige redan skrivit under på FNs överenskommelser som tydliggör att vi har vissa skyldigheter mot alla som befinner sig inom landets gränser, skyldigheter som man till varje pris försöker undvika att uppfylla.

Mer information om rapporten och möjlighet att ladda ner själva rapporten på Civil Rights Defenders hemsida.

Avhysningarna ett brott mot mänskliga rättigheter?

Fri, 28 Aug 2015 17:55:15 +0000

Idag sker ännu en av avhysning av EU-migranter.

Enligt Europakonventionens stadga om de mänskliga rättigheterna och EU-domstolens mål svenska staten vs Rousk är rätten till att ha ett hem skyddad. En avhysning får endast ske om den drabbade personen fått tillräckligt säkra möjligheter att invända mot avhysning, det ska vara säkra och i praktiken möjliga vägar att använda sig av.
Vid de avhysningar som görs idag ansöker ofta fastighetsägaren om särskild handräckning för att förflytta oönskade personer från sin fastighet. De vanliga reglerna vid avhysning av hyresgäst innehåller många skyddsregler som reglerna om särskild handräckning fullständigt saknar.

Genom att migranterna ständigt blir avhysta från nya platser och samtidigt inte erbjuds platser att stanna på, resulterar det i att migranterna utsätts för omänskliga lidanden. Ett lidande som rättsstaten Sverige orsakar dessa människor som har laglig rätt att uppehålla sig i Sverige i egenskap av medborgare i Europeiska unionen. Tolkar svenska staten EU:s fria rörlighet som att det bara är vissa delar av EU-medborgarna som har rätt till fri rörlighet? Gäller skyddet för minoriteter (romer) bara i förhållande till den bofasta befolkningen? På vilket sätt kan staten försvara att minoritetsskyddet enbart gäller bofasta romer men inte romer från en annan EU-stat?

Historiskt sett är Sveriges förvaltning uppdelad på riksnivå, länsnivå och kommunal nivå. Den kommunala nivån är skyddad av ett grundlagsskyddat självbestämmande. Det är denna struktur som gör det möjligt för kommunerna till skillnad från den bofasta befolkningen, att låta bli att erbjuda migranterna tak över huvudet och mat för dagen. Enligt FN:s stadga om de mänskliga rättigheterna och tilläggsprotokollen som Svenska staten undertecknat, har alla människor medborgerliga och politiska rättigheter. Hur kommer det sig att det land Raul Wallenberg och Folke Bernadotte kommer ifrån, med ideal om humanism, inte tillgodoser människors mest basala nivå när det gäller skydd för liv och hälsa, tak över huvudet och mat för dagen?