regeringens utredare – Föreningen HEM

Interpellation om regeringens rapport om utsatta EU-medborgare

Thu, 26 May 2016 08:37:48 +0000

Den 17 maj lämnades en interpellation in av riksdagsledamot Christina Höj Larsen (V) som på ett tydligt och sakligt sätt ifrågasätter den rapport som i februari presenterades av regeringens samordnare för frågor kring utsatta EU-medborgare.

Vi ser det som väldigt positivt att regeringen nu tvingas ta ställning till rapporten som av många kommuner kommit att betraktas som riktlinjer från regeringen trots att den tagits fram av en tjänsteman och inte gått på remiss. Det som i praktiken kommer hända efter inlämnandet av interpellationen är att det kommer bli en debatt i riksdagen där Christina Höj Larsen (V) som skrivit interpellationen ställer sin fråga och Åsa Regnér, minister på socialdepartementet, svarar. Rent konkret leder detta inte till några beslut utan som mest ett förtydligande från Åsa om hennes syn på rapporten. Men förhoppningsvis väcker det frågan bland andra riksdagsledamöter och ger nya infallsvinklar. Det är viktigt att denna rapport inte får fortsätta stå oemotsagd.

Vi är precis som Christina Höj Larsen som lämnat in interpellationen starkt kritiska till det sätt som utredningen och rapporten hanterats. Eftersom rapporten inte innehåller särskilt konkreta förslag till lagändringar utan snarare tolkningar kring tillämpningen av befintliga lagar har man lyckats undvika ett remissförfarande där regeringen tvingas ta ställning till innehållet i rapporten. Det gör inte desto mindre att vi kan se i praktiken hur rapporten fått stor genomslagskraft genom att den används som ett rådgivande dokument och även behandlas som officiella riktlinjer från regeringen ute hos kommuner runtom i landet. Kommunerna har länge efterfrågat gemensamma riktlinjer i dessa frågor och detta är de enda som tillhandahållits. Men för oss som jobbar dagligen med frågorna är det tydligt att rapporten på många punkter är dåligt underbyggd och snarare bygger på åsikter än fakta. Det är också en stor brist att den nästan helt saknar ett rättighetsperspektiv vilket bland annat lyfts av Civil Rights Defenders.

Läs interpellationen på regeringens hemsida

HEM kommenterar presskonferensen med nationella samordnaren

Mon, 01 Feb 2016 13:32:11 +0000

Klockan 10 idag hölls en presskonferens där Martin Valfridsson, den nationella samordnaren kring frågor om utsatta EU-medborgare, presenterade sin slutredovisning kring uppdraget. Vi befarar att den linje han framförde kommer få mycket negativa konsekvenser för de fattiga och diskriminerade människor som kommit till Sverige i synnerhet och för mänskliga rättigheter i Sverige i allmänhet. Nedan kommer en snabb sammanfattning av de tre viktigaste punkterna som framfördes och där vår syn skiljer sig från Valfridssons.

Valfridsson börjar med att säga att det är viktigt med skolgång men kommer sen till slutsatsen att vi därför inte skall erbjuda skola i Sverige, eftersom det kan göra att man avbryter sin skolgång hemma. Vi i HEM menar att kravet att villkora skolgång är farligt. Alla barn som befinner sig på svensk mark, oavsett medborgarskap och oavsett deras föräldrars medborgarskap eller handlingar, har rätt till utbildning. Ruckar vi på vår tolkning av en så fundamental del av barnkonventionen är vi som land ute på mycket hal is.

Valfridsson nämner flera gånger att likhet inför lagen är viktigt. Men det han syftar på är att polisen skall bli mer aktiv i att jobba mot mindre brott i samband med bosättningar, att bo olovligen på annans mark, att hugga träd till bränsle och att uträtta behov i skogen. “Brott” som begås helt enkelt för att man inte har något alternativ och som lätt skulle avhjälpas genom att upplåta lagliga boplatser där civilsamhällesorganisationer kan hjälpa till att ordna sopsortering och sanitet. Något som inte tycks lika viktigt är att likhet skall gälla när EU-medborgarna har rollen som brottsoffer. Han nämnde nästan inget om hatbrott, annat än för att påstå att den svenska polisen inte gjort något för att förtjäna sitt dåliga förtroende bland EU-migranterna.
Men inom gruppen finns gott om erfarenheter av att försöka få hjälp från polisen vid hot, våldsbrott och mordbränder, vilket sällan leder till någon konkret hjälp på grund av okunskap eller ointresse.

Valfridsson nämner också en mamma som fött barn i hemlandet och bara någon månad efter återvänt till Sverige för att tigga. Han menade att hon tjänade väldigt mycket pengar i Sverige, och att vi som ger pengar till tiggare därmed uppmuntrat henne att lämna sitt barn. Istället ville han lyfta vikten av att donera pengar till organisationer som verkar på plats för att skapa jobb och utbildningsmöjligheter på lång sikt. Han vägrade dock ta i den riktigt svåra frågan, som den mamman tvingas söka svar på: vad ska hon göra på kort sikt, innan jobben och utbildningarna kommer? Vad ska hon och hennes barn äta? Där menar vi att inget kan ersätta pengar i koppen vad gäller effektivt stöd. De pengar som hamnar i koppen går direkt till det allra viktigaste och ger på ett oöverträffat sätt möjlighet att styra sin egen framtid.

Vi kommer nu gå igenom den fullständiga rapporten och återkommer med en längre kommentarer även på den under veckan. Vill du själv ta en titt på rapporten återfinns den på regeringens hemsida.

En nyårshälsning från HEM

Fri, 01 Jan 2016 17:01:37 +0000

HEM vill passa på att önska ett gott nytt år till alla som följer och stödjer vårt arbete och att summera året som gått samt blicka framåt mot nästa.

Under 2015 tycks sverigedemokraternas gamla mantra ”att hjälpa på plats” ha plockats upp på olika håll i stora delar av det svenska samhället. Både den nationella samordnaren Martin Valfridsson, den socialdemokratiska regeringen och flera svenska frivilligorganisationer har tagit till sig detta och hänger med på budskapet som många så kallade liberala länge har slängt sig med.

Vi som är aktiva som volontärer i HEM har ingen enhetlig politisk färg utan hör till olika läger och förenas framförallt i vår syn på mänskliga rättigheter, antirasism och alla människors lika värde. Men jämfört med många politiker både till höger och vänster börjar vi inse hur radikalt liberala vi kanske faktiskt är som fortfarande tror på individens fria val och rätten att själv få bestämma över både vilka nationsgränser man korsar eller inte korsar och över sin egen ekonomi. Vi tror också på allas rätt att själva välja sin framtid, organisera sig och att ges möjlighet att förverkliga dessa planer och drömmar vare sig det innebär att söka jobb i ett land som inte är ens ursprungliga hemland eller att be om akut hjälp från medmänniskor när alla andra möjligheter stängts genom diskriminering och dåligt fungerande ekonomiska system.

Myten om det organiserade tiggeriet tycks ha minskat och endast de mer extrema kommentarstrollen i Sverige tror fortfarande på det, samt förstås polisens tiggarregistrering där alla frågor i en enkät från den nationella underrättelsetjänsten var fördomsfullt inriktade på detta ämne istället för att lite mer öppet fråga om vilka slags brott de tillfrågade utsattes för. HEMs samlade erfarenheter av arbete och samtal med utsatta EU-medborgare på Stockholms gator visar att det allra allvarligaste problemet är hatbrott i form av våld som riktas mot gruppen. I den mån organiserad brottslighet förekommer från landsmän handlar det nästan uteslutande om tvång att stjäla och tvång till prostitution, att tigga är helt enkelt inte tillräckligt lönsamt för att det skall vara värt att organisera det.

Det är alltså spännande att organisering fått sådan negativ klang, när det i själva verket är brist på organisering som är det stora problemet. Organisering ger möjlighet att kräva sina rättigheter och tillsammans kämpa för bättre villkor. Något som försvåras när varje dag innebär en kamp mot kyla, hunger, våld och majoritetssamhällets förföljelser. Många paralleller kan dras till arbetarrörelsens tidiga organisering i Sverige. Men några goda exempel på organisering vi sett under året är att Bulibasha Cires (en demokratiskt vald ledare för en grupp romer) var på besök i Stockholm och träffade Martin Valfridsson. Han var här för att informera om de idéer han hade om att starta upp verksamheter för att ordna jobb och inkomster för sin grupp och att be om hjälp från Valfridsson att söka EU-pengar för att kunna starta dessa verksamheter i Rumänien. Vi har också sett solidariska exempel där några av de romer som brukar befinna sig dagligen på Centralen tillsammans har hjälpt landsmän som utsatts för brott med att anmäla till polis, besöka socialen för hjälp med hemresa och till slut tillsammans skramlat till en matkasse att ta med på den tre dagar långa bussfärden hem.

Så inget ont om de svenska hjälporganisationernas arbete i andra EU-länder men man kan fråga sig varför så mycket fokus läggs på dem som den bästa lösningen på problemen med fattigdom och diskriminering i Rumänien och andra EU-länder. Vi i HEM tror att lösningen snarare är att ge politisk makt och stödja organisering bland utsatta människor för att de själva skall kunna formulera lösningen och kräva sina rättigheter. Är deras lösning att åka till Sverige så är det också ett val vi måste respektera precis som vi måste respektera och skydda mänskliga rättigheter för alla människor som befinner sig i Sverige.

HEMs långsiktiga mål är alltså inte att bedriva välgörenhet och dela ut filtar och bröd utan att stödja människor vars rättigheter kränks och trycka på politiskt för en förändring. Men ett första steg måste ibland vara att trygga den dagliga tillvaron för att därefter kunna starta kampen för en bättre framtid. Vi har också märkt att det mer praktiska arbetet vi gör fungerar väl för att bygga ett förtroende, påbörja ett samarbete och skapa goda relationer. Mycket av det vi redan gör handlar också om att tillvarata rättigheter, vi överklagar myndighetsbeslut och hjälper till att anmäla brott och vi vidarebefordrar den information och kunskap vi får ta del av till forskare, journalister, myndigheter och organisationer.

Myndigheter och andra organisationer kommer till oss för att be om råd för att vi är bland de få som har direkt kontakt och besöker människor där de bor. Vi lär känna människor, bygger förtroende, får höra om önskningar, behov, drömmar och bekymmer. Vi ser de dagliga kränkningarna som allmänheten inte ens tror förekommer i Sverige. (När vi berättar tror många att vi överdriver.) Tillsammans med andra som arbetar med liknande frågor försöker vi framföra denna bild och lyfta rösten hos de som ingen bryr sig om att fråga utan mest pratar om.

Under nästa år satsar vi på att försöka söka projektbidrag för att kunna göra mer och att strukturera föreningen för att bättre kunna ta tillvara det engagemang som finns för att ta del i vår kamp. Ibland är vi dåliga på att svara på e-post eller att återkoppla på olika saker, det beror helt enkelt på att vi alla arbetar frivilligt vid sidan av våra vanliga arbeten och att vi ibland måste prioritera akuta situationer. Den enda anställning vi har är en deltidsanställning för en rumänsktalande fältarbetare som ägnar sin tid åt att tala med folk på gatorna, hjälpa till med akuta problem och föra vidare denna viktiga information till oss andra i föreningen. Den anställningen har helt och hållet möjliggjorts av era donationer och är ovärderlig för att kunna utföra det vi gör, att prata med människor, höra om deras behov och sedan kunna göra något utifrån det.

Så till slut ett stort tack till alla som arbetar med oss i sort och smått, som öppnar sina hem, ger av sin tid och engagemang och till alla er som följer oss här, skänker pengar och delar vidare information och förfrågningar! Ibland känns det motigt men vi hoppas att vi också lyckas förmedla en del av de framgångar vi ser och att arbetet faktiskt går framåt, hur vi bygger nytt förtroende, individer får det bättre och hur kunskaper och insikter sprids som under 2016 och kommande år kan leda vidare till politisk handling. Det är tack vare ert stöd och tillsammans vi orkar och klarar att fortsätta arbetet.

Nolltolerans mot bosättningar

Sat, 31 Oct 2015 19:49:30 +0000

Martin Valfridsson gick i Lördagsintervjun i P1 ut med budskapet att vi bör ha nolltolerans mot illegala bosättningar. Detta motiverar han med att lag ska gälla alla och tillämpas lika i liknande situationer. Det Martin syftar på är begreppet rättssäkerhet, men begreppen innefattar även andra principer som att rätten ska vara förutsebar, att makten ska utövas med stöd i lag och att man ska ha en rätt till domstolsprövning.

Vi i föreningen HEM har bevittnat ett antal avhysningar av läger och vår uppfattning är att man inte kan diskutera rättssäkerhet förrän alla avhysningar är rättssäkra. Det senaste året har det i Stockholm pågått en hetsjakt på illegala bosättningar och vi ser att rättssäkerhet inte är något som beaktas.

För att det ska vara möjligt att få sin sak prövad i domstol så krävs att ärendet delges. Idag är det standard att meddelandena som tejpas fast på kojor och husvagnar saknar ärendenummer, namn på handläggning, information om vilket område beslutet gällde, överklagandehänvisning eller vilka personer som omfattas.
När avhysningen sker måste alla lämna trots att inte alla omfattas av beslutet. De som inte omfattas av beslutet rent formellt omfattas inte heller av lagstödet som sanktionerar avhysningen. Varken möjligheten till att få sin sak prövad eller kravet på lagstöd uppfylls alltså.

Varför är det viktigt? De här människorna har ju trots allt bosatt sig olovligen kanske man tycker. Men anledningen till att vi har rättssäkerhet är att människor inte ska behandlas godtyckligt. Det finns många exempel i historien där man valt att behandla människor olika på grund av godtyckliga anledningar och i de flesta fallen har det slutat riktigt illa.

Reportern frågar också Martin hur han ser på alla de konventioner vi undertecknat, om de inte gäller? På det svarar Martin glidande och menar att vi inte är ansvariga för den sociala välfärden ute i Europa. Men konventionerna handlar inte så mycket om läget ute i Europa utan vårt ansvar här i Sverige. Sverige har undertecknat Europakonventionen för de grundläggande fri och rättigheterna (EKMR), dessutom har man infört den som en egen lag i Sverige och i grundlagen hänvisat till att vi åtagit oss att följa konventionen. Martin är väldigt tydlig med att markockupation är ett brott, det borde då aktualisera artikel 6 i EKMR som innebär att var och en som anklagas för brott har rätt till en rättvis prövning. Det innefattar att det föreligger en plikt att informera när något är misstänkt för ett brott, något som sällan sker. Dessutom aktualiseras artikel 8 EKMR som innefattar ett skydd för hemmet. Ett hem enligt denna artikel är inte beroende av medborgarskap eller huruvida man äger marken man bor på. Den här artikeln skyddar det man faktiskt kallar sitt hem. Många menar att de här människorna har sitt hem borta i Rumänien. Men så enkelt är det inte, de här människorna har sitt medborgarskap i Rumänien men lever där under precis samma förhållanden som här, alltså i skjul på ockuperad mark. Artikel 8 innebär inte att man inte får vräka människor, den innebär bara att om man ska vräka någon från sitt hem så måste man se till att det sker rättssäkert och man bör kunna erbjuda något alternativ. Det alternativ som erbjuds idag är två nätter på ett härbärge, om det inte råkar vara fullt (vilket det ofta är eftersom Kronofogdemyndigheten ofta försöker få så många avhysningsärenden undanstökade som möjligt samma dag). De avhysningar som sker idag sker alltså inte speciellt rättssäkert och respekterar varken EKMR eller rättssäkerheten i stort. Vi fruktar att en redan rättslös grupp kommer bli drabbad om man börjar praktisera nolltolerans mot bosättningar.

Det betyder inte att vi tycker att det är oproblematiskt med illegala bosättningar och att markägaren får lida. Vi tycker däremot att svenska staten har råd att satsa på rättssäkra avhysningar och att staten i större utsträckning skulle satsa på att erbjuda migranterna plats att ställa sina vagnar. Genom att erbjuda plats kan man avlasta drabbade markägare, säkerställa en sanitär standard och därigenom hindra smittspridning och andra problem som kommer med fattigdom. Problemet vi diskuterar är redan här, vi kan inte stänga våra gränser men vi har en möjlighet att lösa situationen på ett medmänskligt vis precis som vi lovade när vi undertecknade alla konventioner som binder oss. Det kanske kommer kosta någon krona extra men det är mänskliga rättigheter värt.