motargument – Föreningen HEM

Ett inlägg i en debatt som inte borde pågå

Mon, 19 Dec 2016 17:56:59 +0000

Det har tagit oss i HEM några dagar att smälta Stefan Löfvéns uttalande om tiggeriförbud i helgen och vi tvingas inse att regeringen behöver en påminnelse om Sveriges människorättsansvar. Att kriminalisera fattigdom har aldrig varit en framkomlig väg och precis som lösdriverilagar och bettleriförbud så borde den här retoriken höra hemma på historiens soptipp, inte i den aktuella debatten. Vi vill här samla några olika argument varför både ett tiggeriförbud och ett licenssystem för tiggeri är katastrofala idéer, för de individer som tvingas försörja sig genom att tigga och för oss som samhälle.

Sveriges rättssystem vilar på ett antal allmänna rättsprinciper, likhet inför lagen, proportionalitet och behov ska styra hur lagar utformas. Grunden för att kriminalisera ett beteende är att det beteendet i sig är förkastligt. I de fall man vill skydda enskilda från ett skadligt beteende bör man istället använda social skyddslagstiftning. Att bestraffa någon för ett beteende man anser att de bör skyddas ifrån är fullständigt omvänt eftersom det bara förvärrar personens bekymmer att tilldöma böter eller fängelse. En neutral lagstiftning måste också vända sig mot beteenden, inte grupper, vilket i det här fallet innebär att ett neutralt förbud mot tiggeri skulle förhindra organisationers insamlingar likaväl som att förbjuda den som tappat sin plånbok att be en vänlig medmänniska om pengar till bussen hem. Om dessa situationer särskiljs betyder det att fattiga, utlänningar eller romer pekas ut specifikt av lagen och hindras från beteenden som är tillåtna för andra, något som inte skulle vara förenligt med likabehandlingsprincipen.

Licenser kan bara ses som en form av förbud eftersom det i alla fall då tillstånd inte ges är just det. Det skulle dessutom innebära att inrätta ett register över både vilka som får och vilka som inte får tillstånd. Den typen av register bör vi ha i färskt minne hur skadliga de kan vara och hur lätta de är att missbruka. Ett licenssystem skulle också liksom alla andra hinder framförallt drabba de fattigaste och mest utsatta och skapa ett system där en något mer världsvan landsman kan ta betalt för att hjälpa en analfabet utan språkkunskaper med att fylla i blanketter.

En kriminalisering skulle även vara problematisk ur ett rättighetsperspektiv. Sverige har förbundit sig att följa en rad juridiskt bindande konventioner och dessa styr hur vi utformar vår lagstiftning. Om ett tiggeriförbud är förenligt med Europakonventionen är inte prövat än men ett sådant fall är under avgörande i ett mål mot Schweiz. Däremot har FN:s människorättskommitté uttalat att kriminalisering av fattigdom utgör grym och förnedrande behandling och kommittén som bevakar FN:s konvention om avskaffande av rasdiskriminering påpekat att kriminalisering av fattigdom är något som drabbar minoriteter i högre grad än majoritetssamhället och är därför inte förenligt med konventionen.

För att tala lite om konsekvenserna för de grupper som drabbas av en eventuell lagstiftning är ödesdigra. Utanförskapet man befinner sig i förstärks och cementeras då man utöver sitt sociala utanförskap dessutom stämplas som kriminell. Från vårt stödarbete där vi dagligen träffar människor på gatan och i läger har vi redan kunskap om att varje utspel från politiskt håll om hårdare tag eller att inte ge i muggen omedelbart får obehagliga konsekvenser, en uppfattning som stöds av FN:s särskilda rapportör för extrem fattigdom. Det är alltid de mest utsatta, däribland kvinnor, minderåriga och handikappade, som blir ännu mer utsatta när inkomsterna minskar och därmed beroendet av andra ökar.

Genom långsiktigt socialt arbete skulle alternativet till att tigga vara att skaffa ett jobb. Men genom att helt enkelt rycka undan den lilla möjlighet människor har till en laglig inkomst är alternativet inte att börja jobba imorgon. Alternativet är istället att tvingas in i prostitution och kriminalitet. Erfarenheter från andra länder, däribland Danmark, där förbud införts visar att tiggandet inte heller upphör. Det som händer är att människor dras nedåt i en ond spiral när skulder från böter eller anmärkningar om fängelsestraff håller fast dem i en utsatt situation som blir ännu svårare att ta sig ur.

Med tanke på den vitbok som kom ut så sent som 2014 om övergrepp och kränkningar mot romer som Sverige begått under 1900-talet är det otroligt hur snabbt socialdemokraterna svängt från att helt utesluta ett tiggeriförbud till att nu ha som sitt viktigaste fokus i frågan att få bort alla misshagliga människor från gatorna för att slippa se dem. Det enda ärliga argument för ett tiggeriförbud är ju faktiskt att vi som lever i ett rikt land och åtnjuter de sociala rättigheter ett medborgarskap i Sverige innebär skall slippa påminnas om alla de som inte är lika lyckligt lottade. Men erfarenheter från Norge, Danmark och England visar att det inte skulle uppnås eftersom förbud inte har avsedd effekt.

Nolltolerans mot bosättningar

Sat, 31 Oct 2015 19:49:30 +0000

Martin Valfridsson gick i Lördagsintervjun i P1 ut med budskapet att vi bör ha nolltolerans mot illegala bosättningar. Detta motiverar han med att lag ska gälla alla och tillämpas lika i liknande situationer. Det Martin syftar på är begreppet rättssäkerhet, men begreppen innefattar även andra principer som att rätten ska vara förutsebar, att makten ska utövas med stöd i lag och att man ska ha en rätt till domstolsprövning.

Vi i föreningen HEM har bevittnat ett antal avhysningar av läger och vår uppfattning är att man inte kan diskutera rättssäkerhet förrän alla avhysningar är rättssäkra. Det senaste året har det i Stockholm pågått en hetsjakt på illegala bosättningar och vi ser att rättssäkerhet inte är något som beaktas.

För att det ska vara möjligt att få sin sak prövad i domstol så krävs att ärendet delges. Idag är det standard att meddelandena som tejpas fast på kojor och husvagnar saknar ärendenummer, namn på handläggning, information om vilket område beslutet gällde, överklagandehänvisning eller vilka personer som omfattas.
När avhysningen sker måste alla lämna trots att inte alla omfattas av beslutet. De som inte omfattas av beslutet rent formellt omfattas inte heller av lagstödet som sanktionerar avhysningen. Varken möjligheten till att få sin sak prövad eller kravet på lagstöd uppfylls alltså.

Varför är det viktigt? De här människorna har ju trots allt bosatt sig olovligen kanske man tycker. Men anledningen till att vi har rättssäkerhet är att människor inte ska behandlas godtyckligt. Det finns många exempel i historien där man valt att behandla människor olika på grund av godtyckliga anledningar och i de flesta fallen har det slutat riktigt illa.

Reportern frågar också Martin hur han ser på alla de konventioner vi undertecknat, om de inte gäller? På det svarar Martin glidande och menar att vi inte är ansvariga för den sociala välfärden ute i Europa. Men konventionerna handlar inte så mycket om läget ute i Europa utan vårt ansvar här i Sverige. Sverige har undertecknat Europakonventionen för de grundläggande fri och rättigheterna (EKMR), dessutom har man infört den som en egen lag i Sverige och i grundlagen hänvisat till att vi åtagit oss att följa konventionen. Martin är väldigt tydlig med att markockupation är ett brott, det borde då aktualisera artikel 6 i EKMR som innebär att var och en som anklagas för brott har rätt till en rättvis prövning. Det innefattar att det föreligger en plikt att informera när något är misstänkt för ett brott, något som sällan sker. Dessutom aktualiseras artikel 8 EKMR som innefattar ett skydd för hemmet. Ett hem enligt denna artikel är inte beroende av medborgarskap eller huruvida man äger marken man bor på. Den här artikeln skyddar det man faktiskt kallar sitt hem. Många menar att de här människorna har sitt hem borta i Rumänien. Men så enkelt är det inte, de här människorna har sitt medborgarskap i Rumänien men lever där under precis samma förhållanden som här, alltså i skjul på ockuperad mark. Artikel 8 innebär inte att man inte får vräka människor, den innebär bara att om man ska vräka någon från sitt hem så måste man se till att det sker rättssäkert och man bör kunna erbjuda något alternativ. Det alternativ som erbjuds idag är två nätter på ett härbärge, om det inte råkar vara fullt (vilket det ofta är eftersom Kronofogdemyndigheten ofta försöker få så många avhysningsärenden undanstökade som möjligt samma dag). De avhysningar som sker idag sker alltså inte speciellt rättssäkert och respekterar varken EKMR eller rättssäkerheten i stort. Vi fruktar att en redan rättslös grupp kommer bli drabbad om man börjar praktisera nolltolerans mot bosättningar.

Det betyder inte att vi tycker att det är oproblematiskt med illegala bosättningar och att markägaren får lida. Vi tycker däremot att svenska staten har råd att satsa på rättssäkra avhysningar och att staten i större utsträckning skulle satsa på att erbjuda migranterna plats att ställa sina vagnar. Genom att erbjuda plats kan man avlasta drabbade markägare, säkerställa en sanitär standard och därigenom hindra smittspridning och andra problem som kommer med fattigdom. Problemet vi diskuterar är redan här, vi kan inte stänga våra gränser men vi har en möjlighet att lösa situationen på ett medmänskligt vis precis som vi lovade när vi undertecknade alla konventioner som binder oss. Det kanske kommer kosta någon krona extra men det är mänskliga rättigheter värt.

Föreningens debattinlägg i Aftonbladet

Mon, 11 May 2015 17:04:03 +0000

Som svar på Tomas Tobés (M) och Beatrice Asks (M) debattinlägg i DN den 30 april där de föreslår en kriminalisering av ”organiserat tiggeri” har föreningen HEM tillsammans med Nätverket för romska EU-migranter nu formulerat ett svar som idag publicerats i Aftonbladet. Läs svaret genom att följa länken:
Tiggarna behöver hjälp – inte förbud | Politik | Debattämnen | Debatt | Aftonbladet