diskriminering – Föreningen HEM

Föreningen HEM och Civil Rights Defenders JO-anmäler polisen

Sun, 04 Nov 2018 14:39:03 +0000

Föreningen HEM har de senaste åren tagit emot allt fler vittnesmål från personer som blivit bortkörda av polis när de sitter ner och ber förbipasserande om pengar. Trots att vi i Sverige inte har något förbud mot tiggeri, upplever vi i Föreningen HEM att polisen i Stockholm agerar som om ett sådant fanns. Tillsammans med Civil Rights Defenders har vi därför under morgonen lämnat in en JO-anmälan angående ett fall där polisen vid upprepade tillfällen avlägsnat en kvinna som suttit utanför en matbutik och bett förbipasserande om pengar. Vid samtliga tillfällen har kvinnan körts iväg med bil, ut från city, långt från den plats där hon befunnit sig.

Polisen hävdar att kvinnan förts bort med stöd av polislagen och ordningslagen. Föreningen HEM och Civil Rights Defenders menar dock att lagarna tillämpats felaktigt. Polisen i Stockholm anser att den som sitter på allmän plats och ber om pengar nyttjar allmän plats på ett sätt som kräver tillstånd enligt ordningslagen. Tolkningarna av ordningslagen är inte enhetliga inom polismyndigheten. Rättsavdelningen för Rättsenhet Väst kom 2015 kom fram till att, ”att enbart sitta på en offentlig plats kan inte anses vara ett sådant nyttjande som avses i nämnda lagrum” (dvs. 3 kap. 1 § Ordningslagen). Rättsavdelningen för Rättsenhet Öst kom fram till en liknande slutsats i ett yttrande 2018 vid revidering av Eskilstunas lokala ordningsföreskrifter. Där konstaterades att passiv penninginsamling normalt inte ska omfattas av krav på tillstånd. Föreningen HEM har försökt söka tillstånd, ansökan fick avslag då verksamheten inte omfattas av tillståndsplikt. Att rättstillämpningen varierar beroende på vilket polisdistrikt som tolkar lagen är i sig en allvarlig brist. Att stockholmspolisen med stöd av en bristfällig och repressiv tolkning av ordningslagens regler villkorar vem som får befinna sig i det offentliga rummet är extremt allvarligt.

Föreningen HEM anser att det inte är otroligt att avlägsnanden enligt polislagen och ordningslagen i dessa fall tillämpats i syfte att städa upp gatubilden från vissa oönskade grupper av människor. Det har dessvärre blivit allt vanligare att effekterna av fattigdom och social utsatthet behandlas som ordningsproblem snarare än sociala problem. Genom selektiv tillämpning av ordningsregler styr polisen godtyckligt över i vilken omfattning hemlösa får nyttja det offentliga rummet. Vi hoppas därför att JO tar upp anmälan och klargör hur ordningslagen ska tolkas.

Research till JO-anmälan har gjorts i nära samarbete med Amnesty International Sverige.

DN har skrev om anmälan den 24 oktober

Debattinlägg: ”En röst som finns bland oss, men ändå inte…”

Mon, 04 Jun 2018 11:12:53 +0000

Vem menade Statsminister Albin Hansson med sitt berömda Folkhemstal 1928, ”Sverige borde bli ett hem för hela folket”? Förmodligen inte svenska romer eftersom ända in på 1960-talet fanns det en strukturell strategi hos maktapparaten för att romer inte skulle inkluderas i samhället. Regeringsrepresentanter kunde ogenerat uttrycka: ”Det går ingen nöd på zigenarna i Sverige eftersom det ligger i deras natur att bo i tält och i husvagnar”. En uppfattning som delades av många och som beskyllde romerna för sitt utanförskap.

Fördomsfulla beskyllningar som idag även drabbar desperata EU-medborgare, som med utsträckt hand demonstrerar sin utsatthet, en hand som vissa partier nu i valtider använder som valfläsk att kriminalisera! Politiker som basunerar att de inte lägger en slant i muggen för att ”det är bäst så för tiggarna själva” eller att ”tiggarna stör ordningen och väcker obehag.”

Sveriges före detta statsminister Göran Persson uppmanade nyligen i media att: ”Tiggarna bör ställa sig upprätt på benen och kräva att få ett arbete”, ett märkligt uttalande eftersom det har man i generationer försökt med, men med antiziganism och diskriminering som ständig fiende misslyckas man.

Vår nuvarande statsminister vill inte förbjuda tiggeriet, men vill däremot införa licenskrav av de nödställda för att få tillstånd att ”tigga”. Man kan då undra vilka kriterier som kommer användas för att få en sådan? Vad kommer krävas av den behövande för att få förmånen att be om hjälp? Eller är det i vanlig ordning så att de nödställda utsätts för godtycke och överförmynderi av byråkrater som tar beslut om deras öde utan att ha tagit del av deras historik och erfarenhet av att leva i ständig utsatthet.

Jag vill därför låta en drabbad röst vittna om den verklighet som många blundar för:

”I mitt bröst bor det bara bekymmer. För mig finns ingen framtid. Den finns inte ens i morgon, utan den är här och nu. Därför kommer jag sitta här så länge jag behöver för att mina barn inte ska få samma helvete som jag. Fattigdomen och människors likgiltighet gör ont, men det som gör mest ont är att man avhumaniserar mig. Dagligen utsätts jag för olika former av trakasserier, som närmanden av kvinnor och män i alla åldrar som tafsar på mig och som erbjuder mig pengar för att följa med dom hem.

Jag kan inte ropa på hjälp för jag skäms, och att be polisen om skydd är det inte tal om, snarare tvärtom. De har vid flera tillfällen jagat mig som villebråd från platsen där jag sitter. En tröst i all förtvivlan är att jag har etablerat god sämja med butikspersonalen och med kunder som visar omtanke. Men hotet att gripas av polis kvarstår, som en kväll i vintras då man bryskt drog mig in i sin piketbil, där en landsmaninna i tjugoårsåldern panikslagen och gråtandes satt. Jag själv var livrädd, men försökte trösta kvinnan, varpå en av poliserna med hotfull näve röt åt mig att hålla tyst och i demonstrativ ilska slängde mitt ID-kort och min plånbok på golvet. Efter cirka tjugo minuters färd stannade de plötsligt och lämpade av mig. Kvinnan behöll de och for vidare. Jag var vilsen, saknade SL-kort, i timmar irrade jag mig till fots till city. Jag var skräckslagen att återigen hamna i polisens våld.” C. Stanescu

-Rösten som uttrycker sin desperation tillhör en fyrtioårig man från Rumänien. Han har tre barn i tonåren. Han berättar stolt att de går i skolan. Själv är han analfabet och har inga möjligheter att försörja sin familj i hemlandet. Där räknas han inte. Varje morgon ringer han hem på sin gamla mobil, som han fått av en vänlig själ, för att se till att barnen kommer iväg till skolan. Familjen har han inte sett sedan flera månader tillbaka och telefonen lindrar den värsta smärtan av saknad.

Det är det pris han får betala för att hans barn ska få äta sig mätta och ha rena kläder på kroppen så att de kan gå i skolan. Om antiziganism inte funnits i hans land hade han naturligtvis inte suttit här och varit en måltavla för människors ondska, som spottar på honom och anklagar honom för att vara i händerna på organiserad brottslighet. De som han verkligen är offer för, är politiker som hotar med att frånta honom hans enda möjlighet att hålla sig och sin familj vid liv, utan att hänvisa en annan utväg till försörjning. Han fasar för den dan han inte längre kan föda sin familj och ha råd med nödvändiga mutor till läkare vid behov. Tack och lov finns det människor som bidrar med en slant och sina barns uttjänta kläder och skor, som han kan skicka hem. Människor som ser honom som den människa han är.

-Jag vill betona att huvudansvaret för denna outhärdliga situation ligger naturligtvis i hemlandet, men hela EU har skyldighet gentemot alla sina invånare till ett värdigt liv. Inget land ska få smita från anständighet och medmänsklighet – ens i valtider!

Hans Caldaras. ”Nätverket för utsatta medborgare”

Ett inlägg i en debatt som inte borde pågå

Mon, 19 Dec 2016 17:56:59 +0000

Det har tagit oss i HEM några dagar att smälta Stefan Löfvéns uttalande om tiggeriförbud i helgen och vi tvingas inse att regeringen behöver en påminnelse om Sveriges människorättsansvar. Att kriminalisera fattigdom har aldrig varit en framkomlig väg och precis som lösdriverilagar och bettleriförbud så borde den här retoriken höra hemma på historiens soptipp, inte i den aktuella debatten. Vi vill här samla några olika argument varför både ett tiggeriförbud och ett licenssystem för tiggeri är katastrofala idéer, för de individer som tvingas försörja sig genom att tigga och för oss som samhälle.

Sveriges rättssystem vilar på ett antal allmänna rättsprinciper, likhet inför lagen, proportionalitet och behov ska styra hur lagar utformas. Grunden för att kriminalisera ett beteende är att det beteendet i sig är förkastligt. I de fall man vill skydda enskilda från ett skadligt beteende bör man istället använda social skyddslagstiftning. Att bestraffa någon för ett beteende man anser att de bör skyddas ifrån är fullständigt omvänt eftersom det bara förvärrar personens bekymmer att tilldöma böter eller fängelse. En neutral lagstiftning måste också vända sig mot beteenden, inte grupper, vilket i det här fallet innebär att ett neutralt förbud mot tiggeri skulle förhindra organisationers insamlingar likaväl som att förbjuda den som tappat sin plånbok att be en vänlig medmänniska om pengar till bussen hem. Om dessa situationer särskiljs betyder det att fattiga, utlänningar eller romer pekas ut specifikt av lagen och hindras från beteenden som är tillåtna för andra, något som inte skulle vara förenligt med likabehandlingsprincipen.

Licenser kan bara ses som en form av förbud eftersom det i alla fall då tillstånd inte ges är just det. Det skulle dessutom innebära att inrätta ett register över både vilka som får och vilka som inte får tillstånd. Den typen av register bör vi ha i färskt minne hur skadliga de kan vara och hur lätta de är att missbruka. Ett licenssystem skulle också liksom alla andra hinder framförallt drabba de fattigaste och mest utsatta och skapa ett system där en något mer världsvan landsman kan ta betalt för att hjälpa en analfabet utan språkkunskaper med att fylla i blanketter.

En kriminalisering skulle även vara problematisk ur ett rättighetsperspektiv. Sverige har förbundit sig att följa en rad juridiskt bindande konventioner och dessa styr hur vi utformar vår lagstiftning. Om ett tiggeriförbud är förenligt med Europakonventionen är inte prövat än men ett sådant fall är under avgörande i ett mål mot Schweiz. Däremot har FN:s människorättskommitté uttalat att kriminalisering av fattigdom utgör grym och förnedrande behandling och kommittén som bevakar FN:s konvention om avskaffande av rasdiskriminering påpekat att kriminalisering av fattigdom är något som drabbar minoriteter i högre grad än majoritetssamhället och är därför inte förenligt med konventionen.

För att tala lite om konsekvenserna för de grupper som drabbas av en eventuell lagstiftning är ödesdigra. Utanförskapet man befinner sig i förstärks och cementeras då man utöver sitt sociala utanförskap dessutom stämplas som kriminell. Från vårt stödarbete där vi dagligen träffar människor på gatan och i läger har vi redan kunskap om att varje utspel från politiskt håll om hårdare tag eller att inte ge i muggen omedelbart får obehagliga konsekvenser, en uppfattning som stöds av FN:s särskilda rapportör för extrem fattigdom. Det är alltid de mest utsatta, däribland kvinnor, minderåriga och handikappade, som blir ännu mer utsatta när inkomsterna minskar och därmed beroendet av andra ökar.

Genom långsiktigt socialt arbete skulle alternativet till att tigga vara att skaffa ett jobb. Men genom att helt enkelt rycka undan den lilla möjlighet människor har till en laglig inkomst är alternativet inte att börja jobba imorgon. Alternativet är istället att tvingas in i prostitution och kriminalitet. Erfarenheter från andra länder, däribland Danmark, där förbud införts visar att tiggandet inte heller upphör. Det som händer är att människor dras nedåt i en ond spiral när skulder från böter eller anmärkningar om fängelsestraff håller fast dem i en utsatt situation som blir ännu svårare att ta sig ur.

Med tanke på den vitbok som kom ut så sent som 2014 om övergrepp och kränkningar mot romer som Sverige begått under 1900-talet är det otroligt hur snabbt socialdemokraterna svängt från att helt utesluta ett tiggeriförbud till att nu ha som sitt viktigaste fokus i frågan att få bort alla misshagliga människor från gatorna för att slippa se dem. Det enda ärliga argument för ett tiggeriförbud är ju faktiskt att vi som lever i ett rikt land och åtnjuter de sociala rättigheter ett medborgarskap i Sverige innebär skall slippa påminnas om alla de som inte är lika lyckligt lottade. Men erfarenheter från Norge, Danmark och England visar att det inte skulle uppnås eftersom förbud inte har avsedd effekt.

Pressmeddelande: Föreningen HEM JO-anmäler Citypolisen för behandlingen av romer som tigger

Tue, 14 Jun 2016 04:14:40 +0000

Föreningen HEM ser allvarligt på hur Citypolisen behandlar romer som tigger på gatan. Därför har föreningen gjort en JO anmälan så att ombudsmannen ska kunna granska polisens agerande.

Föreningen tar i anmälan upp de händelser som följt sedan polisen inledde sin kampanj “En trottoar tillgänglig för alla”. Under förevändningen att förbättra framkomligheten i staden så har polisen förbjudit tiggare från att sitta ner och tigga. Vid flera tillfällen har polisen frihetsberövat personer som suttit ned och skjutsat iväg dem.

Föreningen ifrågasätter polisens tolkning av ordningslagen och menar att tillämpningen av lagen brister i både proportionalitet och legalitet.

”Vad myndigheterna har ägnat sig åt under kampanjen är snarare fråga om trakasserier och förföljelse” menar föreningens talesperson Rojan Karakaya.

Många av de som tigger på våra gator har tvingats hit på grund av diskriminering och marginalisering i hemländerna. Runt om i Europa ser vi hur stater och enskilda myndighetsutövare tillämpar befintlig lagstiftning extensivt och i diskriminerande syfte i hopp om att människorna ska ge sig av om man gör livet tillräckligt svårt för dem.

”Polisens agerande ger upphov till en farlig urholkning av skyddet för samhällets mest utsatta människor, staden ska vara tillgänglig för alla. De regler som idag finns för att reglera hur man ska bete sig på trottoarer tar sikte på framförandet av fordon. Vill polisen reglera hur människor får stå, sitta eller gå bör polisen uppvakta lagstiftaren, inte själv besluta hur trottoarer ska nyttjas. Det finns inget utrymme för att låta effektivitet gå före rättssäkerhet” skriver föreningen.

Manifestation mot SLs regler mot tiggeri

Fri, 22 Apr 2016 07:13:24 +0000

Den 23 april genomförde HEM tillsammans med andra aktivister en manifestation för att markera vår oro över utvecklingen som sker i hela samhället där fler och fler offentliga rum stängs och rensas från vad som anses som oönskade individer och beteenden. I detta fall riktade vi oss specifict mot de nya ordningsregler som införts av SL för att förhindra tiggande, tidningsförsäljning och musicerande i tunnelbanan. SL menar att detta väcker otrygghet, vi menar att det snarare handlar om irritation och att det aldrig kan få prioriteras före människors möjligheter att efter bästa förmåga försörja sig själva och sina familjer. Reglerna är väldigt godtyckligt utformade och kommer att utgöra ytterligare ett verktyg för att trakassera redan utsatta människor utifrån rasistiska och antiziganistiska motiv.

Maria har blivit utkörd från centralstationen

Manifestationen tog plats i gången mellan tunnelbanan och pendeltågen på centralstationen. Vi bjöd på musikunderhållning och delade ut flygblad. Polisen och väktare hjälpte till genom att stå runt och ge oss extra uppmärksamhet från omgivningen.

Det blev tydligt hur vi aktivister tilläts att stå kvar, spela musik och dela ut vårt tryckta material medan de romska tiggare som suttit i gången bara en halvtimme tidigare hade blivit ivägkörda. De poliser vi talade med sa att de inget visste om detta. Bakom en busshållsplats utanför centralen hittade vi Maria som brukar sitta i gången utanför tunnelbanan. Hon berättade att poliser kommit under dagen och kört ut de som satt där. Hon har däremot inte fått reglerna förklarade för sig utan bara att hon måste flytta sig.

P4 Radio Stockholm var på plats och gjorde ett reportage om manifestationen.

Vad kan du göra?

Kontakta SL:s kundtjänst 08-600 10 00 och framför vad du tycker om de nya reglerna.
Skriva på denna namninsamling.
Skriv till ansvariga politiker. Här hittar du kontaktuppgifter.

En nyårshälsning från HEM

Fri, 01 Jan 2016 17:01:37 +0000

HEM vill passa på att önska ett gott nytt år till alla som följer och stödjer vårt arbete och att summera året som gått samt blicka framåt mot nästa.

Under 2015 tycks sverigedemokraternas gamla mantra ”att hjälpa på plats” ha plockats upp på olika håll i stora delar av det svenska samhället. Både den nationella samordnaren Martin Valfridsson, den socialdemokratiska regeringen och flera svenska frivilligorganisationer har tagit till sig detta och hänger med på budskapet som många så kallade liberala länge har slängt sig med.

Vi som är aktiva som volontärer i HEM har ingen enhetlig politisk färg utan hör till olika läger och förenas framförallt i vår syn på mänskliga rättigheter, antirasism och alla människors lika värde. Men jämfört med många politiker både till höger och vänster börjar vi inse hur radikalt liberala vi kanske faktiskt är som fortfarande tror på individens fria val och rätten att själv få bestämma över både vilka nationsgränser man korsar eller inte korsar och över sin egen ekonomi. Vi tror också på allas rätt att själva välja sin framtid, organisera sig och att ges möjlighet att förverkliga dessa planer och drömmar vare sig det innebär att söka jobb i ett land som inte är ens ursprungliga hemland eller att be om akut hjälp från medmänniskor när alla andra möjligheter stängts genom diskriminering och dåligt fungerande ekonomiska system.

Myten om det organiserade tiggeriet tycks ha minskat och endast de mer extrema kommentarstrollen i Sverige tror fortfarande på det, samt förstås polisens tiggarregistrering där alla frågor i en enkät från den nationella underrättelsetjänsten var fördomsfullt inriktade på detta ämne istället för att lite mer öppet fråga om vilka slags brott de tillfrågade utsattes för. HEMs samlade erfarenheter av arbete och samtal med utsatta EU-medborgare på Stockholms gator visar att det allra allvarligaste problemet är hatbrott i form av våld som riktas mot gruppen. I den mån organiserad brottslighet förekommer från landsmän handlar det nästan uteslutande om tvång att stjäla och tvång till prostitution, att tigga är helt enkelt inte tillräckligt lönsamt för att det skall vara värt att organisera det.

Det är alltså spännande att organisering fått sådan negativ klang, när det i själva verket är brist på organisering som är det stora problemet. Organisering ger möjlighet att kräva sina rättigheter och tillsammans kämpa för bättre villkor. Något som försvåras när varje dag innebär en kamp mot kyla, hunger, våld och majoritetssamhällets förföljelser. Många paralleller kan dras till arbetarrörelsens tidiga organisering i Sverige. Men några goda exempel på organisering vi sett under året är att Bulibasha Cires (en demokratiskt vald ledare för en grupp romer) var på besök i Stockholm och träffade Martin Valfridsson. Han var här för att informera om de idéer han hade om att starta upp verksamheter för att ordna jobb och inkomster för sin grupp och att be om hjälp från Valfridsson att söka EU-pengar för att kunna starta dessa verksamheter i Rumänien. Vi har också sett solidariska exempel där några av de romer som brukar befinna sig dagligen på Centralen tillsammans har hjälpt landsmän som utsatts för brott med att anmäla till polis, besöka socialen för hjälp med hemresa och till slut tillsammans skramlat till en matkasse att ta med på den tre dagar långa bussfärden hem.

Så inget ont om de svenska hjälporganisationernas arbete i andra EU-länder men man kan fråga sig varför så mycket fokus läggs på dem som den bästa lösningen på problemen med fattigdom och diskriminering i Rumänien och andra EU-länder. Vi i HEM tror att lösningen snarare är att ge politisk makt och stödja organisering bland utsatta människor för att de själva skall kunna formulera lösningen och kräva sina rättigheter. Är deras lösning att åka till Sverige så är det också ett val vi måste respektera precis som vi måste respektera och skydda mänskliga rättigheter för alla människor som befinner sig i Sverige.

HEMs långsiktiga mål är alltså inte att bedriva välgörenhet och dela ut filtar och bröd utan att stödja människor vars rättigheter kränks och trycka på politiskt för en förändring. Men ett första steg måste ibland vara att trygga den dagliga tillvaron för att därefter kunna starta kampen för en bättre framtid. Vi har också märkt att det mer praktiska arbetet vi gör fungerar väl för att bygga ett förtroende, påbörja ett samarbete och skapa goda relationer. Mycket av det vi redan gör handlar också om att tillvarata rättigheter, vi överklagar myndighetsbeslut och hjälper till att anmäla brott och vi vidarebefordrar den information och kunskap vi får ta del av till forskare, journalister, myndigheter och organisationer.

Myndigheter och andra organisationer kommer till oss för att be om råd för att vi är bland de få som har direkt kontakt och besöker människor där de bor. Vi lär känna människor, bygger förtroende, får höra om önskningar, behov, drömmar och bekymmer. Vi ser de dagliga kränkningarna som allmänheten inte ens tror förekommer i Sverige. (När vi berättar tror många att vi överdriver.) Tillsammans med andra som arbetar med liknande frågor försöker vi framföra denna bild och lyfta rösten hos de som ingen bryr sig om att fråga utan mest pratar om.

Under nästa år satsar vi på att försöka söka projektbidrag för att kunna göra mer och att strukturera föreningen för att bättre kunna ta tillvara det engagemang som finns för att ta del i vår kamp. Ibland är vi dåliga på att svara på e-post eller att återkoppla på olika saker, det beror helt enkelt på att vi alla arbetar frivilligt vid sidan av våra vanliga arbeten och att vi ibland måste prioritera akuta situationer. Den enda anställning vi har är en deltidsanställning för en rumänsktalande fältarbetare som ägnar sin tid åt att tala med folk på gatorna, hjälpa till med akuta problem och föra vidare denna viktiga information till oss andra i föreningen. Den anställningen har helt och hållet möjliggjorts av era donationer och är ovärderlig för att kunna utföra det vi gör, att prata med människor, höra om deras behov och sedan kunna göra något utifrån det.

Så till slut ett stort tack till alla som arbetar med oss i sort och smått, som öppnar sina hem, ger av sin tid och engagemang och till alla er som följer oss här, skänker pengar och delar vidare information och förfrågningar! Ibland känns det motigt men vi hoppas att vi också lyckas förmedla en del av de framgångar vi ser och att arbetet faktiskt går framåt, hur vi bygger nytt förtroende, individer får det bättre och hur kunskaper och insikter sprids som under 2016 och kommande år kan leda vidare till politisk handling. Det är tack vare ert stöd och tillsammans vi orkar och klarar att fortsätta arbetet.

Nolltolerans mot bosättningar

Sat, 31 Oct 2015 19:49:30 +0000

Martin Valfridsson gick i Lördagsintervjun i P1 ut med budskapet att vi bör ha nolltolerans mot illegala bosättningar. Detta motiverar han med att lag ska gälla alla och tillämpas lika i liknande situationer. Det Martin syftar på är begreppet rättssäkerhet, men begreppen innefattar även andra principer som att rätten ska vara förutsebar, att makten ska utövas med stöd i lag och att man ska ha en rätt till domstolsprövning.

Vi i föreningen HEM har bevittnat ett antal avhysningar av läger och vår uppfattning är att man inte kan diskutera rättssäkerhet förrän alla avhysningar är rättssäkra. Det senaste året har det i Stockholm pågått en hetsjakt på illegala bosättningar och vi ser att rättssäkerhet inte är något som beaktas.

För att det ska vara möjligt att få sin sak prövad i domstol så krävs att ärendet delges. Idag är det standard att meddelandena som tejpas fast på kojor och husvagnar saknar ärendenummer, namn på handläggning, information om vilket område beslutet gällde, överklagandehänvisning eller vilka personer som omfattas.
När avhysningen sker måste alla lämna trots att inte alla omfattas av beslutet. De som inte omfattas av beslutet rent formellt omfattas inte heller av lagstödet som sanktionerar avhysningen. Varken möjligheten till att få sin sak prövad eller kravet på lagstöd uppfylls alltså.

Varför är det viktigt? De här människorna har ju trots allt bosatt sig olovligen kanske man tycker. Men anledningen till att vi har rättssäkerhet är att människor inte ska behandlas godtyckligt. Det finns många exempel i historien där man valt att behandla människor olika på grund av godtyckliga anledningar och i de flesta fallen har det slutat riktigt illa.

Reportern frågar också Martin hur han ser på alla de konventioner vi undertecknat, om de inte gäller? På det svarar Martin glidande och menar att vi inte är ansvariga för den sociala välfärden ute i Europa. Men konventionerna handlar inte så mycket om läget ute i Europa utan vårt ansvar här i Sverige. Sverige har undertecknat Europakonventionen för de grundläggande fri och rättigheterna (EKMR), dessutom har man infört den som en egen lag i Sverige och i grundlagen hänvisat till att vi åtagit oss att följa konventionen. Martin är väldigt tydlig med att markockupation är ett brott, det borde då aktualisera artikel 6 i EKMR som innebär att var och en som anklagas för brott har rätt till en rättvis prövning. Det innefattar att det föreligger en plikt att informera när något är misstänkt för ett brott, något som sällan sker. Dessutom aktualiseras artikel 8 EKMR som innefattar ett skydd för hemmet. Ett hem enligt denna artikel är inte beroende av medborgarskap eller huruvida man äger marken man bor på. Den här artikeln skyddar det man faktiskt kallar sitt hem. Många menar att de här människorna har sitt hem borta i Rumänien. Men så enkelt är det inte, de här människorna har sitt medborgarskap i Rumänien men lever där under precis samma förhållanden som här, alltså i skjul på ockuperad mark. Artikel 8 innebär inte att man inte får vräka människor, den innebär bara att om man ska vräka någon från sitt hem så måste man se till att det sker rättssäkert och man bör kunna erbjuda något alternativ. Det alternativ som erbjuds idag är två nätter på ett härbärge, om det inte råkar vara fullt (vilket det ofta är eftersom Kronofogdemyndigheten ofta försöker få så många avhysningsärenden undanstökade som möjligt samma dag). De avhysningar som sker idag sker alltså inte speciellt rättssäkert och respekterar varken EKMR eller rättssäkerheten i stort. Vi fruktar att en redan rättslös grupp kommer bli drabbad om man börjar praktisera nolltolerans mot bosättningar.

Det betyder inte att vi tycker att det är oproblematiskt med illegala bosättningar och att markägaren får lida. Vi tycker däremot att svenska staten har råd att satsa på rättssäkra avhysningar och att staten i större utsträckning skulle satsa på att erbjuda migranterna plats att ställa sina vagnar. Genom att erbjuda plats kan man avlasta drabbade markägare, säkerställa en sanitär standard och därigenom hindra smittspridning och andra problem som kommer med fattigdom. Problemet vi diskuterar är redan här, vi kan inte stänga våra gränser men vi har en möjlighet att lösa situationen på ett medmänskligt vis precis som vi lovade när vi undertecknade alla konventioner som binder oss. Det kanske kommer kosta någon krona extra men det är mänskliga rättigheter värt.

Marias berättelse

Tue, 02 Jun 2015 21:35:48 +0000

Jag heter Maria och är 24 år. Jag bor på gatan här i Sverige och det här är min historia.

När jag var 14 år såg jag en av mina kompisar med sina skolböcker och jag blev avundsjuk. Vad kan hon förstå av dessa konstiga tecken, min kompis, vad kan hon lära sig från det? Jag bad henne att lära mig alfabetet. Sen tänkte jag i hemlighet att om man kan slå ihop dessa tecken så de blir ord, och ord blir fraser då har man fått nyckeln till böckerna. Jag har aldrig gått i skolan, inte en enda dag. Mina föräldrar hade inte råd. Jag ville, men… Jag lärde mig att läsa och skriva själv. Jag lärde mig att använda en dator själv. Jag hjälper andra lansmän med deras ärenden. Det är en frihet. Sen kom barnen, det ena efter det andra. Livet blev mer givande men också mycket tyngre.

För att mata våra barn var vi tvungna att åka till Italien och när det var dåligt med pengar där så kom vi till Sverige, jag, min man och gamla svärmor. Nu är det bara jag och gamla svärmor här. Min man har råkat ut för problem. Vi måste stödja varandra jag och farmor, vi sover tätt intill på natten på gatan. Vi har en sovsäck och ett liggunderlag. Ibland är det så kallt att vi tar på oss flera tröjor.

Livet har inte lett mot mig många gånger. Jag visste att det kommer att blir svårt, man kan alltid läsa en bön när man har det svårt, man kan tänka på något roligt (fast jag minns inte senast något roligt hände mig). När vi blev attackerade i Kista så ramlade jag i panik och gjorde illa mig. Jag tänkte att jag måste fortsätta springa för inget ska hända mig så att jag kan föda det barn jag bär på. Ofta fylls jag av rädsla inför vad som kan komma att hända med mina barn. Deras pappa är inte med dem.

Mina barn ringer från Rumänien, allt saknas, el och vatten måste betalas… ibland känner jag att jag inte orkar sitta här på gatan. Blickarna jag får när jag sitter böjd med min pappersmugg … de följer mig. Jag kan inte gå in i affärer, jag kan inte gå in på restauranger eller caféer, jag får inte det, jag har traditionell klädsel… samma klädsel som mina förfäder burit. Det finns inte en vrå där jag kan gå undan. Ingenstans där jag inte kan bli sedd. För mig är det en självklarhet att jag inte får gå in på ett café, om jag inte har en svensk med mig… annars slänger de ut mig.

Jag skulle vilja slippa blickarna, jag skulle gärna vilja vara en människa (ibland känns det inte att jag är det).

Jag skulle gärna vilja sova inomhus, kunna duscha, laga mat, kunna städa, jag skulle gärna vilja kolla att det barn jag bär på mår bra – (jag är gravid i sjätte månaden) , jag skulle gärna vilja hjälpa gamla svärmor (hon har diabetes och mår inte så bra). Jag skulle gärna lära mig språket för att kunna berätta för er andra… i hemlighet så samlar jag på svenska ord och varje kväll när jag går och lägger mig repeterar jag alla ord jag har lärt mig den dagen. Jag skulle vilja ha böcker och min största dröm är att köra bil. Köra bil… men jag kommer aldrig att göra det…

Jag sitter här nedböjd, med gråten i halsen … med min pappersmugg framför mig … och även om jag vill be om hjälp, ibland vågar jag inte titta uppåt… den blicken… den elaka blicken… det är svårt att vänja sig vid det.