Vem menade Statsminister Albin Hansson med sitt berömda Folkhemstal 1928, ”Sverige borde bli ett hem för hela folket”? Förmodligen inte svenska romer eftersom ända in på 1960-talet fanns det en strukturell strategi hos maktapparaten för att romer inte skulle inkluderas i samhället. Regeringsrepresentanter kunde ogenerat uttrycka: ”Det går ingen nöd på zigenarna i Sverige eftersom det ligger i deras natur att bo i tält och i husvagnar”. En uppfattning som delades av många och som beskyllde romerna för sitt utanförskap.                                                          

Fördomsfulla beskyllningar som idag även drabbar desperata EU-medborgare, som med utsträckt hand demonstrerar sin utsatthet, en hand som vissa partier nu i valtider använder som valfläsk att kriminalisera! Politiker som basunerar att de inte lägger en slant i muggen för att ”det är bäst så för tiggarna själva” eller att ”tiggarna stör ordningen och väcker obehag.”

Sveriges före detta statsminister Göran Persson uppmanade nyligen i media att: ”Tiggarna bör ställa sig upprätt på benen och kräva att få ett arbete”, ett märkligt uttalande eftersom det har man i generationer försökt med, men med antiziganism och diskriminering som ständig fiende misslyckas man.

Vår nuvarande statsminister vill inte förbjuda tiggeriet, men vill däremot införa licenskrav av de nödställda för att få tillstånd att ”tigga”. Man kan då undra vilka kriterier som kommer användas för att få en sådan? Vad kommer krävas av den behövande för att få förmånen att be om hjälp? Eller är det i vanlig ordning så att de nödställda utsätts för godtycke och överförmynderi av byråkrater som tar beslut om deras öde utan att ha tagit del av deras  historik och erfarenhet av att leva i ständig utsatthet.

Jag vill därför låta en drabbad röst vittna om den verklighet som många blundar för:

”I mitt bröst bor det bara bekymmer. För mig finns ingen framtid. Den finns inte ens i morgon, utan den är här och nu. Därför kommer jag sitta här så länge jag behöver för att mina barn inte ska få samma helvete som jag. Fattigdomen och människors likgiltighet gör ont, men det som gör mest ont är att man avhumaniserar mig. Dagligen utsätts jag för olika former av trakasserier, som närmanden av kvinnor och män i alla åldrar som tafsar på mig och som erbjuder mig pengar för att följa med dom hem.

Jag kan inte ropa på hjälp för jag skäms, och att be polisen om skydd är det inte tal om, snarare tvärtom. De har vid flera tillfällen jagat mig som villebråd från platsen där jag sitter. En tröst i all förtvivlan är att jag har etablerat god sämja med butikspersonalen och med kunder som visar omtanke. Men hotet att gripas av polis kvarstår, som en kväll i vintras då man bryskt drog mig in i sin piketbil, där en landsmaninna i tjugoårsåldern panikslagen och gråtandes satt. Jag själv var livrädd, men försökte trösta kvinnan, varpå en av poliserna med hotfull näve röt åt mig att hålla tyst och i demonstrativ ilska slängde mitt ID-kort och min plånbok på golvet. Efter cirka tjugo minuters färd stannade de plötsligt och lämpade av mig. Kvinnan behöll de och for vidare. Jag var vilsen, saknade SL-kort, i timmar irrade jag mig till fots till city. Jag var skräckslagen att återigen hamna i polisens våld.”  C. Stanescu

-Rösten som uttrycker sin desperation tillhör en fyrtioårig man från Rumänien. Han har tre barn i tonåren. Han berättar stolt att de går i skolan. Själv är han analfabet och har inga möjligheter att försörja sin familj i hemlandet. Där räknas han inte. Varje morgon ringer han hem på sin gamla mobil, som han fått av en vänlig själ, för att se till att barnen kommer iväg till skolan. Familjen har han inte sett sedan flera månader tillbaka och telefonen lindrar den värsta smärtan av saknad.

Det är det pris han får betala för att hans barn ska få äta sig mätta och ha rena kläder på kroppen så att de kan gå i skolan. Om antiziganism inte funnits i hans land hade han naturligtvis inte suttit här och varit en måltavla för människors ondska, som spottar på honom och anklagar honom för att vara i händerna på organiserad brottslighet. De som han verkligen är offer för, är politiker som hotar med att frånta honom hans enda möjlighet att hålla sig och sin familj vid liv, utan att hänvisa en annan utväg till försörjning. Han fasar för den dan han inte längre kan föda sin familj och ha råd med nödvändiga mutor till läkare vid behov. Tack och lov finns det människor som bidrar med en slant och sina barns uttjänta kläder och skor, som han kan skicka hem. Människor som ser honom som den människa han är.

-Jag vill betona att huvudansvaret för denna outhärdliga situation ligger naturligtvis i hemlandet, men hela EU har skyldighet gentemot alla sina invånare till ett värdigt liv.  Inget land ska få smita från anständighet och medmänsklighet – ens i valtider!

Hans Caldaras. ”Nätverket för utsatta medborgare”