Känns det hopplöst att se nya eller samma personer tigga dag efter dag? Att det är en återvändsgränd utan någon väg ut? Vi i HEM vet att det inte behöver vara så. Vi känner många som kom hit för fem eller fler år sen och som lärt sig svenska på vår undervisning och genom kontakter med svenskspråkiga. Det märks inte för de syns inte längre på gatan. De har fått kontakter och vänner på sina tiggarplatser och har kunnat förändra sina liv. Inte till ett liv i lyx eller en vanlig svensk standard men till något som inte innebär en ständigt pågående kris och som dessutom fortsätter bli bättre undan för undan.

En mamma och pappa bor i delad lägenhet och har vitt jobb på slakteri i Tyskland. En annan mamma bor inneboende i lägenhet och jobbar vitt som lokalvårdare här i Sverige. Barnen går i svensk skola.  En mamma bor i ett attefallshus och har vitt jobb som lokalvårdare här i Sverige och dottern går i svensk skola. En familj bor i lägenhet och pappan har vitt jobb som chaufför i Stockholm, barnen går i svensk förskola och mamman på SFI. En annan familj bor i en sommarstuga i en stockholmsförort. Mamman jobbar inom hemtjänst och pappan är chaufför. En familj bor i husvagn och pappan har jobb i skogen. En annan familj bor i husvagn, mamman jobbar inom äldrevården och pappan som arborist. Barnen går i svensk skola. Några få har fått jobb i Rumänien. Det är inte hopplöst. Det tar tid men det finns många exempel på personer som kom hit som tiggare och som nu fått vitt jobb, betalar skatt och fortfarande sliter hårt för sina familjer men nu med bättre förutsättningar. Att få tillräcklig trygghet och ett boende som duger för att ta hit barnen innebär förstås att nästa generation kommer få helt andra förutsättningar.