Jag heter Maria och är 24 år. Jag bor på gatan här i Sverige och det här är min historia.

När jag var 14 år såg jag en av mina kompisar med sina skolböcker och jag blev avundsjuk. Vad kan hon förstå av dessa konstiga tecken, min kompis, vad kan hon lära sig från det? Jag bad henne att lära mig alfabetet. Sen tänkte jag i hemlighet att om man kan slå ihop dessa tecken så de blir ord, och ord blir fraser då har man fått nyckeln till böckerna. Jag har aldrig gått i skolan, inte en enda dag. Mina föräldrar hade inte råd. Jag ville, men… Jag lärde mig att läsa och skriva själv. Jag lärde mig att använda en dator själv. Jag hjälper andra lansmän med deras ärenden. Det är en frihet. Sen kom barnen, det ena efter det andra. Livet blev mer givande men också mycket tyngre.

För att mata våra barn var vi tvungna att åka till Italien och när det var dåligt med pengar där så kom vi till Sverige, jag, min man och gamla svärmor. Nu är det bara jag och gamla svärmor här. Min man har råkat ut för problem. Vi måste stödja varandra jag och farmor, vi sover tätt intill på natten på gatan. Vi har en sovsäck och ett liggunderlag. Ibland är det så kallt att vi tar på oss flera tröjor.

Livet har inte lett mot mig många gånger. Jag visste att det kommer att blir svårt, man kan alltid läsa en bön när man har det svårt, man kan tänka på något roligt (fast jag minns inte senast något roligt hände mig). När vi blev attackerade i Kista så ramlade jag i panik och gjorde illa mig. Jag tänkte att jag måste fortsätta springa för inget ska hända mig så att jag kan föda det barn jag bär på. Ofta fylls jag av rädsla inför vad som kan komma att hända med mina barn. Deras pappa är inte med dem.

Mina barn ringer från Rumänien, allt saknas, el och vatten måste betalas… ibland känner jag att jag inte orkar sitta här på gatan. Blickarna jag får när jag sitter böjd med min pappersmugg … de följer mig. Jag kan inte gå in i affärer, jag kan inte gå in på restauranger eller caféer, jag får inte det, jag har traditionell klädsel… samma klädsel som mina förfäder burit. Det finns inte en vrå där jag kan gå undan. Ingenstans där jag inte kan bli sedd. För mig är det en självklarhet att jag inte får gå in på ett café, om jag inte har en svensk med mig… annars slänger de ut mig.

Jag skulle vilja slippa blickarna, jag skulle gärna vilja vara en människa (ibland känns det inte att jag är det).

Jag skulle gärna vilja sova inomhus, kunna duscha, laga mat, kunna städa, jag skulle gärna vilja kolla att det barn jag bär på mår bra – (jag är gravid i sjätte månaden) , jag skulle gärna vilja hjälpa gamla svärmor (hon har diabetes och mår inte så bra). Jag skulle gärna lära mig språket för att kunna berätta för er andra… i hemlighet så samlar jag på svenska ord och varje kväll när jag går och lägger mig repeterar jag alla ord jag har lärt mig den dagen. Jag skulle vilja ha böcker och min största dröm är att köra bil. Köra bil… men jag kommer aldrig att göra det…

Jag sitter här nedböjd, med gråten i halsen … med min pappersmugg framför mig … och även om jag vill be om hjälp, ibland vågar jag inte titta uppåt… den blicken… den elaka blicken… det är svårt att vänja sig vid det.